Hoppa över menyer

Oändlighetsaxiomet

En av grundstenarna inom all vetenskap är tanken att oändligheten finns. Vi använder oändlighetsaxiomet indirekt till allting. Historiskt sett har det inte alltid varit så. Det stora genombrottet för oändligheten kom med Isaac Newtons formulering av den matematiska analysen. Med den infinitesimala metoden som gav möjlighet att integrera och derivera kunde den klassiska fysiken förklaras. Newtons formuleringar var betydligt mer fantasifulla än den samtida Leibnitz som sysslade med samma matematik. Bland dem som kritiserade Newton fanns George Berkeley. Han menade inte att teorin var fel, bara att man måste hålla andra dörrar öppna. Newtons fysik slog igenom stort och Berkeley kom delvis att ses som ett stolpskott.

I början av 1900-talet så började man hitta på nya teorier för att förklara de små diskrepenser som Newton gick bet på. Relativitetsteorin föddes. Och när man hade luskat ut atomens existens hade man också uppfunnit kvantmekaniken. Att Newtons teorier i grunden inte räckte till ledde inte till nån revision av oändlighetsaxiomet.

Tänkta understycken:

Givetvis kommer 42 spela en stor roll. Det här handlar ju om att göra en teori som innesluter ALLTING. Den här teorin om allt är holistisk i så mån att det inte går att skapa en vidare teori. När man hanterar paradoxal logik där sant och falskt kan samexistera som överlagringar så är det helt ok att bygga teorierna efter det önskade resultatet. Att kunna hålla med om allting innehåller en pacifistisk poäng.

Att säga att den första sanningen är en lögn öppnar upp för mycket på ett icke-konstruktivt sätt. Denna sanning bör därför inte överkonsumeras utan bara användas när allt annat slutat fungera.

Allt är sant

Läs mer